shaa...
Just nu sitter jag i ett mörkt rum med tända ljus. Ganska mysigt faktiskt. Man ser verkligen att vintern är på väg utanför, det är ett grå-blått sken och gatlyktorna lyser fast klockan inte ens är fyra.
Jag mår faktiskt ännu sämre än vad jag gjorde igår. Försökte gå till skolan imorse, men när man vaknar upp andetagen river i halsen och man är täppt i näsan, hostar och nyser, har huvudvärk och till råga på allt så har man försovit sig så orkar man inte. HATA ATT VARA SJUK! Egentligen är det ju skönt att vara hemma, men jag kan inte slappna av för att jag tänker på allt jag missar och måste ta igen när jag kommer tillbaka. Men det ordnar sig nog.

Jag har beslutat att inte skaffa foderhäst. Hur gärna jag än skulle vilja (verkligen vill, vill, vill, vill!) så är det bara att inse att jag kommer aldrig hinna med skolan, dansen, sången och en häst. Ridlektionerna får helt enkelt räcka tills vidare, sen får vi se om jag blir medryttare i vår igen eller hyr på ridskolan. Men någon gång ska jag ha häst, så är det bara. På ett eller annat sätt!
En jag tänkte på igår kväll(natt) innan jag somnade var Texas. All saknad efter min underbara vän bara vällde över. Jag tänker på honom i princip varje dag fortfarande, även om det var ett år sedan han avlivades... Men jag antar att det blir så när man har varit hos någon flera dagar i veckan i 6 år som helt plötsligt försvinner. Visst var jag lite förberedd, men jag tror inte man kan förbereda sig tillräckligt på att inte få träffa någon man älskar någonsin mer. Men det är ju inte säkert... vikanske ses igen. Vem vet ...? Men när Regina ringde mig (eller hem till min underbara kompis Johanna som jag skulle sova hos) och berättade att han inte fanns längre blev allt bara så tomt. Det gjorde verkligen ontontontontont ... Jag vet inte hur länge jag och Johanna låg och grät. Hon saknade sin schäfer Tootsie och jag min häst Texas. Ni anar inte hur svårt det var att åka till stallet klockan åtta på morgonen dagen efter och se att hans box står alldeles tom. Och att behöva se den hela dagen eftersom jag skulle rida två pass och jobba gjorde inte min dag bättre. Jag var nästan den enda som visste, så alla trodde jag bara var extremt trött den morgonen. Jomen visst ... tänk om det hade kunnat vara så istället.
När jag tävlade på Hufvudsta Ridklubb för några veckor sen såg jag en ganska stor ponny som var jättelik honom. Man kunde nästan tro att det var han. Likadana tecken (nästan), precis samma fuxnyans, exakt likadan svans och tillochmed samma gångstil som min prins hade. Hade ponnyn varit större hade det kunnat vara honom.