Jo det gick ju som jag tänkt mig.
Upprördhet men jag anar förståelse.

Imorrn blir det ett härligt samtal med Jennie i alla fall. Kan behövas efter ikväll. Tack för att sådana som du finns.
Och sådana som du Lovisa. PUSS.

Är det värt det? Ska jag komma springandes till dig efter all tid?
Hon ansåg inte att den rollen passade mig. Det var ditt jobb. Men se vem som sköter det. Inte är det du iallafall.
Jag vill tro att du försöker. Jag skymtar försök emellanåt ... och dem gör mig så lycklig. Men ibland försvinner du, och återigen skuggas jag ur ditt synfält och får tillbaka alla skitkänslor. Jag hoppas, jag försöker. Men hur kan vi få tillbaka det vi förlorat under alla år? Var fan var du någonstans?
Jag ser hur du är mot de underbara små liven. Jag minns inte många sådana stunder med dig. Jag kan inte hjälpa att jag blir avundsjuk även om jag vet att det inte är samma sak. Dem är mindre. Jag är stor nu. Det är försent.
Snälla, det är bara några år kvar nu. Du kan väl finnas där den tid som finns kvar?
Jag är rädd att jag förändras hos dig. Varför blir jag så svag? Det är något som skrämmer mig. Du har en helt unik makt över mig. Ska jag alltid behöva vara dig till lags?
Och allt jag har hört sen ... hur kan jag inte lita på källan? Jag vill inte tro, men jag blir tvungen.

JAG SAKNAR DIN TRYGGHET! KOM FRAM!

Jag vill inte överdriva situationen, jag kan inte hjälpa att fundera över hur du skulle reagera om du såg den här texten.
Ändå publicerar jag?